En dunkel natt,
Likt en spegel av obsidian,
Sorgevindar sveper över världens öde stränder.

Döda stjärnor sträcker sig över firmamentet,
En ny gryning efter ett århundrade i dvala.

Oceanser av dimma sprider sig över de ödsliga träskmarkerna,
Och de berusade skyarna är dömda att falla.

Natten blöder, det svarta föder.
Mörkrets ögon glöder.

Världsaltet är en tom, tyst plats,
Ett valv av uttömd sömn.