Första steget känns svårast.

Andra steget känns ännu svårare..

ända tills jag har kommit över den vingliga bron...

till den sida du står på.



Ett liv i ensamhet känns trots allt lätt!

Ett liv med någon skulle nog också
upplevas som lättare än jag tror??


Det svåra är att börja gå

längs bron vars hela mening är att komma fram

på ett sådant vis
att man låter bli


att stanna




halvvägs och undra




varför man inte vänder om

igen
och om igen

om

eller medan
tid ännu är
för räcket att hålla sig intakt,

för vattnet att förbli ofarligt...







Det nervösa är inte att nå fram till en människa;
det nervösa är att inte nå fram till en människa.