Undran slår mig ibland, om varför han återkommer så jävla envist till det kala, kalla trädet på vår balkong. Det är ett ungt äppelträd planterat i en enorm lerkruka. Det är precis stort nog för att hålla ut under hans, kråkans, tyngd. Det är naket, trädet, och barken har antagit en grå nyans under ett tunt lager frost.

Vi lämnar ingen mat åt honom, det finns ingenting för honom här att hämta. Ändå kommer han envist tillbaka, som om han hoppas att någon dag ska vi ha funnit nog med nåd inom oss för att hänga upp en fröboll i en av de tunna grenarna. Jag vet att det är samma kråka varje gång, hans näbb är aningen böjd åt vänster, det får det att se ut som att han liksom rynkar på näsan på en kråkas vis. Hans ögon är små, stålblanka, bläcksvarta. Fjädrarna av samma nyans men med skiftningar i blått, några av dem asfaltsgrå.

Jag tänker att han kanske borde anses lyckligt lottad, som kan lyfta, lämna vårt bräckliga lilla äppelträd, lämna senhösten nedanför; men trots allt är himlar tomma, tänker jag, och jag undrar om det verkligen är en plats att längta till. Kanske är just det hans problem; att han är trött på himlen, på vinden, på molndimmor och regn. Kanske längtar han in. Kanske är det därför han sitter där och väntar, i vårt nakna äppelträd.