Frågan ställer sig envetet. I bakhåll, allestädes närvarande men viskad, som ett olustigt bakgrundsbrus. Frågan ställer sig, jag har inte ställt den. Har jag väl inte? Dagar med den mardrömslika sirapskänslan. Då jag ängsligt klappar mig själv på axeln och intalar: det här är ett tillfälligt och övergående tillstånd. Då står frågan runt hörnet och grinar. Den har små svar i fickorna, små flygblad som regnar ner över mig. Ingen idé, står det, ge upp allt motstånd, står det, ge upp. Not to be. Frågan, jag skjuter undan den. Sätter axeln emot och tar spjärn mot mina övertygelser, de vacklar. Och frågan står återigen där den ställt sig. Tyst. Tigande. Ofrånkomlig.