Se, ännu en geting bakom gardinen! Det måste vara den sista, här har ingenting blommat på månader, bara torkat.

Solen sjunker sakta över Sigri, hejdar sig en kort stund i Megalonissigattet, viskar med röd röst "se mig, se så nära jag är, rör mig" och stiger ner, försvinner bortom sans och måtta. Verkligheten förgås i rosa och blått.

Det turkiska fortet stampar till, rister sina murar och förenas i en dov suck med klippan inunder sig. En sekunds evig tystnad, den aeoliska natten faller, tung av salt och dofter, myter och lust.

Bakom bergen, i skydd av mörkret, rycker Mindre Asien fram och i morgon i den sydostliga vinden, kan vi se de ludna höjderna resa sig ur havet, ännu ångande av natt.

Men ännu är allt här och i dörren till hamnens glimmande lilla taverna vinkar fiskar-bröderna från Polichnitos. De bjuder på soppa av nytagen hummer, småfisk och musslor.

Runt bordet i det innersta hörnet slår vi oss ner med bröderna, fåraherden Nicolaos från Ordimnos och sonen Dimitrios i en ordlös sörplande högtid medan näten torkar mot stenarna och Orfeus' huvud, för vilken gång i ordningen, flyter iland på stranden vid Antissa.