Vi kramas nästan aldrig. Förutom när vi legat med varann, givetvis, och ibland när vi ska sova. Men inte när vi säger hejdå, inte när vi ses. Alltid samma sak, en lätt kyss och du lägger handen på min midja, jag lägger min hand på din axel, tror jag, är inte säker för jag tänker inte efter så noga. Men vi kramas nästan aldrig. Du håller inte om mig vid säldammen. Du lägger armen om mig när vi kollar på TV, men du stannar mig inte när vi promenerar till Järntorget, du drar mig inte tätt intill och jag lutar inte huvudet mot din axel. Bara ibland när vi tittar på TV. När vi lagar mat smyger du inte upp bakom mig när jag rör i en gryta på spisen, eller steker broccoli, och du lägger inte armarna runt mig och viskar något i mitt öra. Och du sms:ar inte när jag ska somna och berättar hur mycket jag betyder, för dig. Och vi kramas nästan aldrig, förutom ibland när vi tittar på TV och du plötsligt ser sådär allvarligt på mig. Då håller du om mig, ibland. Och ibland när vi hånglar mot din dörr och du låser för att ingen ska komma in. Men annars kramas vi nästan aldrig. Jag vet inte varför, det bara är så. Har bara blivit så. Och kanske borde jag hålla om dig hårt nästa gång vi ses. För jag vill inte förlora dig. Och ibland är jag rädd att göra det, förlora dig. Och ibland önskar jag att det inte var så, att vi nästan aldrig kramas och då önskar jag att du höll om mig hårt hårt. Hårt.