En regnig kväll i Gamla stan innan natten föll på
vem såg jag om inte dig just då
jag trodde du lämnat stan för länge sen du
så står du bara plötsligt där nu...

Med vackra glimten i ögat som förr
och bakom dig smäller den igen Fredens dörr
och jag sa är du ute och svirar
eller bara nå´n som ni firar...

Vi skulle ju aldrig ses mer, allt har sin tid sa du
när du bröt kontakten, men ödet svänger till
precis som det vill ju...

Och du sa, att du fick en glädjechock när du såg mig
du sa att du ensam hade varit ute och roat dig
bara så för att få tiden att gå
och fällde upp din krage om halsen,
och jag skulle säga, det menar du väl ej
glädjechock, det var ju du som sa nej till mej...

Gatlyktans ljus försvann, i mörker jag mig befann
och jag tänkte var är du man
men bara andra skuggor runt i kring
ingen som liknade din alls...

Jag berättade om mötet för en vän och han sa:
-Att du aldrig lär dig något Ewa!
Han gick så klart in i väggen!