Med ens, kanske beror det på hösten och dimman, kom jag att  förställa mig en natt som suddar ut alla konturer, alla gatubelysningar, husväggar, kläder och hud från alla människor, en natt som raderar muskler, hinnor, blod och ben.
På gatorna som inte finns vandrar våra nakna tankar. Stöpta i känslor, sprungna ur handlingar. I natten, som inte är ljus eller mörk, urskiljs myllret av hjärnornas fördolda hemligheter. Rastlöst vandrar de genom världen, den värld som de för alltid ska leva kvar i, sedan muskler, hinnor, blod och ben återgått till att vara jord.
Ett avlägset mummel genom dimman. En suck, en snyftning. Ett skratt.

När någon annan skänkt våra avlagda kläder till Frälsningsarméns loppis kommer våra avlagda tankar fortfarande att omskapa världen.
Och det, är den sanna spökhistorien.