hände en vän i dag:
när han åkte med bussen,-
tjugo minuter
tog färden hem, han kom att
samtala med sin
medpassagerare
litet smått, om
väder och vind, sommaren
som gått, fina värmen;
sista biten satt de tysta,
sjunkna i egna
tankar, kanske...när min vän
skulle gå av,
tänkte han önska trevlig
fortsättning till sin
kamrat men var i andra
tankar och sade:
" tack! " och klev av bussen. först
då begrep han vad
han sagt, kunde ej förstå
varifrån han fått det?!
undrade vad kamraten
hade tänkt om han!
om hans konstiga avsked!
först skrattade vi
båda ihjäl oss över
det komiska och vad man
hade kunnat sagt
som svar till TACK så där
oförhappandes,
- " ingen orsak "..." tack själv! ".
resekamraten
blev säkert litet paff men
lika glad åt ärlig
tankespridd tacksamhet från
en trevlig och vänlig man