Kanske borde jag bli anorexisk. Mindre än size zero. En kropp som en utmärglad tolvårig pojke. Och de få gånger jag får i mig någon mat då spyr jag upp den. Mina revben ska skjuta ut genom likblek hud, det ska se ut som att jag har svalt en korg. När jag tittar ner ska det enda jag ser vara höftbenen och knäskålarna. Man ska kunde räkna ryggkotorna som ett pärlband.
Jag vill gömma mig i för stora kläder, säga att jag redan har ätit när någon bjuder mig på lunch. Jag vill äta isbitar till middag. Mums.

Och efter år av självplågeri, med ett bmi under 15, vill jag ligga i en sjukhussäng, uppkopplad till maskiner som hjälper mig andas och jag vill ha en nål i min arm och slangar i näsa och hals. Jag vill att mina föräldrar ska tvingas planera min begravning och jag vill att överläkare ska sänka sitt huvud och sorgset skaka på det när han berättar för min familj att den feta tjejen som väger äckliga 37 kilo i rum 203 endast hålls vid liv av maskiner och att det är dags att säga farväl. Jag vill att mina inre organ ska kollapsa. Jag vill dö.
Jag vill bli mindre än size zero för att de andra tjejerna i åttonde klass kallade mig för fet. Jag vill visa dem min nya slanka figur. Men de brydde sig inte och nu är min kropp ett skal med vassa ben inuti som sticker ut under ömtålig hud.
Det enda jag ville var att bli smal.