jag tänker att
vara respekterad, omtyckt
och accepterad
precis som man är, inte
är så vanligt
förekommande känsla
mellan människor;

" bara man kan vara så
mot sig själv så är
andra automatiskt så
mot dig när de ej
förvillas av dina
egna aversioner mot
dig själv, eller
dina nedvärderingar
på ditt värde som
människa, att du duger..."

...väns replik ledde till
en timmes diskussion om
våra vänners syn,
våra inre domare;
att man bäst känner
sig själv och sina önskningar
som man haft om allt
möjligt under årens lopp,
kraschade drömmar
förlorade chanser och
allt man vet själv om:

borde vara lättare
för andra att
gilla och älska allt hos en,
förbehållslöst så
som de flesta älskar
sina barn och
husdjur, men också vänner
och sina partners;
trots att de vet om flesta
brister och gångna drömmar