Vi lever alla i en bubbla
när vi upplevt något tragiskt
tror vi ingen förstår

ingen vet hur det känns
är ofta tankarna som mal,

men vi glömmer
den fasa vi bär är varken mindre sorglig än den
min granne lider av
den har format oss till de vi är
och vi bär den alltid med oss.

Vi har alla en ryggsäck
men vi kan hitta ett sätt att dra nytta av den
eller tycka vi har de värst
till vi ser någon annan
som varit med om något värre.

Ingen kan svaret
överlever jag hans eller hennes bakgrund
hade jag mått bättre då?
innehållet i min ryggsäck må va tungt
men jag kan inte svara hur tung någon annans är
eller vad hjälper de frågorna egentligen
min egen framtid.