du är ensam

och tiden, den går som vågor genom oss, fram och tillbaka. vi dras ut i strömmarna. blir till flöden som strålar samman - rummet krymper allt eftersom du rör dig närmre

jag kvävs

hittar inte mina ögon längre. de var brunnar. nu är vattnet slut.

ömsesidigt beroende. sömmarna spricker stygn för stygn i transparens. blottar den genomskinliga huden. och jag vet inte hur att bygga leenden.

jag säger ofta att jag lever i nuet - det är bästa sättet att försvara mitt beteende men det är allt annat än sanningen - jag lever i små korta stunder (den stora klockan runt handleden fungerar mer som ankare än vägvisare och nu för tiden ofta inte alls).

simmar ofta genom död tid. längd efter längd i bassängen. sköljer klor ur baddräkten i ett tomt duschrum med ett flimrande lysrör och går hem genom dunklet - inte hem - men jag går genom staden. svarta jeans.

ogästvänlig är ett ord som slår mig, inte om staden men som förklaring, svar på frågan - en upprörd röst från andra sidan frågade tidigare under dagen varför jag inte träffade honom flera gånger när vi levde i samma stad och först nu svarar på tal igen - avståndet är betryggande. att slippa våndas i den där tryggheten en annan människas andetag kan ge, som ändå kan försvinna lika fort som man går genom dörren.

jag är självisk, såklart, som samlar stunder att leva i, medveten om att andra oftast lever vidare.
samtidigt vill jag tro att jag besparar andra människor från att gå bredvid mig - jag går så långa sträckor och oftast i kylan.

humör efter livet hittills.

om vintrarna vid barndomshemmet finns ett ställe vid en bro där man skulle kunna gå ut i evigheten med bara några få steg. ett auditorium där en av stunderna jag lever i äger sitt rum. där möjligheten finns, i broräcket, i ljuset, i vattenytan. att hitta hem.

jag vill inte vara med längre
dagar som den här

jag är asfalt jag är grus jag är stängda ögon i dunkel.

har aldrig älskat någon men ingen kommer någonsin älska dig så som jag gör.