Han tittar på klockan. Strax efter sju. Det är en timme kvar. En bil kör förbi innan han går över övergångsstället. Löven faller från träden som sköra minnen. Inne i kaffeet tittar han noga på krittavlan. “Te?”, tänker han. “Hon brukade dricka kaffe”. Han tittar på klockan igen. Bara gått några minuter. Tillslut går han fram och beställer en kopp chaite och går iväg med pappersmuggen.
På vägen mot resecentrum börjar det duggregna. Han stänger sin jacka och säkrar sin keps plats på huvudet. Tågstationens klocka tickar bestämt till varje minut i höstblåsten. Han sätter sig inne i stationen på en bänk och lyckas somna. Bullret av ett tåg som anländer får honom att rycka till. Under ljuset av en gatlykta står hon och tänder en cigarett. När hon ser honom börjar de båda le. De faller in i varandras famn. Han försöker hitta den där doften bakom all rök.
- Hej, säger hon.
- Hej.
- Du passar i glasögon.
- Tack.
Tystnad.
- När skaffade du dig det?
- Jag minns knappt. Det var säkert fem år sedan.
- Okej.
Tåget har åkt iväg. Människorna har skingrat sig och nu står de ensamma i ljuset från gatlyktan.
- Är du hungrig? frågar han.
- Jag vet inte. Kan vi inte bara ta en fika?
- Visst.
Det känns som om trotoaren har expanderat. Hjärtat dunkar innanför hans bröstkorg i takt med att tiden tycks gå allt långsammare. Han ser att hon gömmer sina händer i jackfickan. Hon suckar lätt. Andedräkten ryker i kylan. Värmen välkomnar de båda in i kafeet.
- Vad tänker du ta? frågar hon.
- Jag vet inte, vad tänker du ta?
Hon biter i sin underläpp som hon alltid hade gjort.
- Jag tror jag tar det gamla vanliga. En bit blåbärspaj och en kopp kaffe.
Han tittar ner i marken, men lyfter den sedan mot krittavlan igen.
- Jag ska nog bara ta en chokladboll och en kopp te, svarar han tillslut.
- Ingen paj? Vad har hänt med dig?
Han flackar med blicken.
- Jag är vegan.
Tystnad.
- Där ser man.
De båda köper det de tänkt och sätter sig vid samma gamla bord vid fönstret.
- Hur länge har du varit vegan?
Han rycker på axlarna och tar ett bett från chokladbollen.
- Två år kanske. Varit vegetarian en betydligt längre tid.
Hon tar en klunk från sitt demonsvarta kaffe.
- Och te? När slutade du med kaffe?
- Jag minns inte. Det var någon gång då. Du vet.
- Ja, säger hon och tittar ner i kaffet.
En pumpa stirrar dött på både honom och henne. Vid ett annat bord skrattar någon högljutt. De har bytt möbler. Dekorerat om.
- De har höjt priset på blåbärspajen.
Hon bryter tystnaden mellan de båda.
- Saker och ting har verkligen förändrats, fortsätter hon.
Han nickar och tar ett till bett från chokladbollen. Kliar sig i nacken och viker upp skjortärmen. Han ger henne en snabb blick, men tittar återigen ner i bordet.
- Har du…? börjar han.
- Va?
- Har du hittat någon annan?
Hon biter sig återigen i läppen. Det får honom att ångra sig. Han vill kunna ta tillbaka sin fråga, sluka den och glömma bort allting.
- Nej. Jag träffade en kille en gång, men det blev ingenting med det. Har haft svårt med sånt.
Han ser sig omkring. Det börjar klia på hans armar, men det hjälper inte att klia.
- Du då? frågar hon.
- Nja, svarar han och kliar på sin arm. Det är väl samma med mig.
När de är klara går de ut och tar en promenad genom parken. De sätter sig på var sin gunga och tittar ut över dammen. Hon tar fram en cigarett och tänder på.
- Vad har du gjort alla dessa år? frågar hon honom.
- Jag skriver fortfarande en del, svarar han. Du då?
- Jag vet inte faktiskt, svarar hon och blåser ut röken. Jag utbildade mig till socionom i alla fall. Och nu har jag precis börjat jobba. Har du lyckats någonting med skrivandet?
- Inte direkt, säger han och skakar på huvudet. Skrev en bok, men var för feg för att kontakta ett förlag. Varför utbildade du dig till socionom egentligen?
- Planerna ändrades med åren. Sedan så ville jag nog egentligen inte bli illustratör. Eller, jag vet inte. Jag tappade antagligen lusten när, du vet. Du inte fanns där längre.
- Ibland undrar jag hur vi hade sett ut idag om det där aldrig hade hänt, säger han.
Hon tittar ut mot dammen och blåser ut tobaksrök. Stelnar när han tittar på henne.
- Jag lärde mig att sluta tänka i de banorna.
Hon trampar ner ciggen i sanden under dem och biter sig i underläppen.
- Jag saknade dig, säger han till henne.
- Sluta, säger hon och låter sin blick ducka ner i marken.
Efter en stunds tystnad och ett par skälvningar i kylan frågar han:
- När går ditt tåg?
- Tjugo i tio.
- Vi kanske ska börja gå då?
De reser sig från gungorna och vandrar längs gatorna. Ett förortsgäng skriker åt varandra och bilarna fladdrar förbi deras blickar då de väntar på att den gröna gubben på andra sidan vägen ska börja lysa. De går in i stationen och värmer sig när de anländer till resecentrum.
- Du fryser, säger han och tar tag i hennes kalla fingrar.
- Hur mår du egentligen, frågar hon honom.
- Jag…
De ser in i varandras ögon.
- Jag tror jag är ganska lycklig egentligen, svarar han.
Hon tittar åt andra hållet. Tar tillbaka sina händer. Sneglar mot klockan.
- Du, säger han.
Hon vänder långsamt sin blick mot honom igen. Han kysser hennes kalla läppar. Rök, aska, salt. Han drar sig tillbaka hastigt.
- Du är gift va? säger hon och reser sig upp.
- Va? Nej.
Han sträcker sig för att ta tag i hennes arm, hon stannar till.
- Förlåt, säger han. Jag borde aldrig ha kontaktat dig.
- Det var mitt misstag att besvara ditt jävla mail.
Hon vänder sig återigen och går iväg. Tåget anländer i ett brak.
- Hon hjälper mig, säger han. Hon finns där för mig, hon får mig att glömma all skit. Allt jävla lidande, allt från förr.
Hon vänder sig inte om, hon går raka vägen mot tåget.
- Snälla, förlåt, säger han. Jag ville bara…
- Du ville bara ha tillbaka någonting som inte finns kvar längre. Stick hem till ditt liv och glöm mig. Vi är bara fenomen. Det är allt som är kvar av oss. Spöken från något jävla förflutet.
Hon går på tåget och vänder sig mot honom igen.
- Och skicka aldrig mer några jävla mail till mig.
Där går tåget. Dånar som en armé iväg från staden som ligger i ruiner. Från honom, hennes spöke. De hade dött för tidigt, i en stad som inte stod stilla. Och nu vrids klockan fram igen, slår honom i ansiktet så att tårarna faller i en dans tillsammans med regnet ner mot den kalla asfalten under honom. Det finns ingenting kvar längre. Varken han, hon, eller staden där de föll för varandra som naiva tonåringar den där oktoberkvällen innan halloween. Och nu faller löven för att aldrig igen möta vårens uppvaknande. De faller, som sköra minnen. Som det förflutna.