Dokument över en tid och obehagets insikt, Barcelonas förstäder, förorter och projekt. Inte bara här, överallt där städer står kvar och breder ut sig, där utveckling går snabbt och få hinner med. Det är ett sådant eftersläp.

I dryga timmen rullar tåget fram utifrån palmerna längs havet och in.
Grafittin, förruttnelsen, de bortglömda hörnen, krokarna, smygen, trasig betong, raserade fönstergluggar.

Emellan husen, kring banor för basket, fotboll hänger grupper. På bänkar eller stående under skuggande grönska, torr som solen och de gulaktiga grusmarkerna, pratas det. Man kan ana livet innanför och det utanför och den dagliga rutinen, nattens, kramperna i rycken för liv.

Förtärt är det mänskliga, poesin, i generella svängningar förs det mörka framåt. Din död mitt bröd, på dagen spelar vi basket, om din ära eller min.

Jag ser framför mig den politiska agendan eller profitörernas ordvändningar: här kan dom förlusta sig, se så fint, basket där och bordtennis kanske och klätterställningar, va, här vet ni kan dom bo...

Framåt rullar vi, genom vägbyggen och bland dammiga maskiner. Stora hål och sår, miljonprojekt från skrivbord sprungna, en farled.

Gumman med sjalen den svarta går gatan fram från butiken på hörnet där hon räknat euron och cents och jämfört varor. Hon har kommit hela vägen hit från årtiondena tillbaks.
Med loket mot katedralen, byggnadsundret, den diagonala avenyn och arkitektoniska kontraster far vi fram. Bakom oss vid sista vagnen går en boll i nät.