Du finns där någonstans i en inre mörk vrå i det fördolda. Klumpen, bumlingen, växande och skrikande, En dag blev du tillbakamotad, förvisad, fick inte synas, ignorerad. Självaste duet, klumpen, bumlingen föll i glömska och nyckeln blev förlagd, gick inte att finna. Inlåst i det mörka, mörka, darrande rummet. Du skrek, ville ut, jag hörde inte. Axlarna blev tunga, framskjutna och andningen kort, ytlig. Filmen utanför jaget spelade vidare, skrattande, harmoniska människor spelade samma spel, eller kanske inte. Vad är äkthet, sannhet? Tror att man är sann, äkta, men när klumpen, bumlingen knackar på, vill ut, vem är det? Du bortglömda, bortmotade klump. Jag tar fram dig, beskådar dig, kramar om dig, ser dig. Du är här, du är med och jag låter dig smälta in och fasaden på huset blev rundare, mjukare, lenare, varmare. Du ler mot mig och jag mot dig. Nu är du fri, ångest i det fördolda.