Om du hade levt nu så hade du varit femton år. Du hade sovit länge på morgnarna och protesterat över att gå till skolan, då du troligen hade varit skolless efter åtta hela skolår. Du hade troligen motvilligt rest dig upp ur sängen, knotande och käkat en springfrukost i sista sekund för att ta dig till skolan. Det hade bara varit några månaders skolplikt kvar. Antagligen hade du längtat efter den dagen då du kunde ta körkort, tjatat om en moppe och klagat över hur lite månadspeng du hade varje månad, att alla andra hade mer än du. Du hade antagligen haft de vackra ögonen bevarade och kanske hade du haft lika långa ögonfransar som din yngre bror. Det är så svårt att tänka sig dig, Rasmus, som femtonåring. Du hann ju bara börja leva och du gav all glädje och allt temperament redan under din livstid. Det är 15 1/2 år sedan du dog och jag slås ibland av saknaden än idag. Saknaden efter att se dig ta dina första steg. Saknaden efter att se dig börja på dagis, 6-års, första klass. Saknaden efter att få trösta dig när du var ledsen, lugna ned dig när du var vild, eller när du var arg. Längtan efter att få se dig komma hem efter en skoldag, eller när du sovit över hos någon kompis.Den längtan omvandlades till en evig längtan.

Du är inte här hos mig nu Rasmus och jag saknar dig. Någon gång, någon annanstans ska vi ses igen och jag kan längta till den dagen på ett sätt, men vill ändå leva väldigt länge än. Sorgen, saknaden och smärtan efter att ha mist dig har samtidigt som den välte omkull hela min värld gjort mig stark. Det finns ett band som aldrig kan knäckas och brytas sönder, kärlekens band mellan en förälder och dess barn. Det kärleksbandet varar för evigt.
Jag älskar dig Rasmus!