Nu har jag varit pensionär i fem år och livet har förändrat sig. Inte så mycket på ytan som i grunden. Jag tänker inte på mitt gamla jobb, längtar inte tillbaka, saknar inte yrkesidentiteten längre, även om jag fortfarande är djupt tacksam för allt jag lärde mig där. Utan alla erfarenheter ni gav mig skulle jag inte varit den jag är idag. Det tackar jag er, patienter och arbetskamrater för.
Men det är dags att gå vidare nu.

"Ålderism" kan man förstås fundera på. Och pensionärsorganisationernas kamp för en anständig levnadsstandard och orubbad pension. Det är trots allt våra pengar, som vi arbetat ihop under ett långt liv.
Dagens pensionärer lever längre och är friskare än tidigare generationer. Det är sant, men det ska inte innebära att vi tvingas gå kvar i jobb längre än nu. Den som vill kan fortsätta arbeta långt upp i åren, men för de flesta räcker det nog vid 65. Vi har har gjort vårt på golvet då. Kanske redan tidigare, inom de fysiskt tyngsta och mest krävande yrkena.
Ingen lag säger ju att en pensionär måste vara utsliten innan han går. Ge jobben till de unga, de behöver dem bättre ån vi!
Däremot finns en stor erfarenhets- och kunskapsbank i åldersgrupperna över 65, och den borde samhället förstå att ta till vara. Jag ser fram emot att det skapas nya konsultuppdrag och tjänster för pensionärer som på deltid vill ställa sitt kunnande till förfogande på arbetsmarknaden. Inom alla områden. Och givetvis med avtalsenlig lön!  

En sak jag också tänker på är den historielöshet jag tycker mig se. I media, bland folk i verksam ålder, på nätet, vart jag tittar. Beror det bara på att jag varit med så länge, undrar jag. Det är ju faktiskt så att jag föddes under krigets sista år, i ett arbetarhem med karbidlyse, vedspis och utedass. Jag har vaga tidiga minnen av när vi fick elektricitet i byn. Jag växte upp i det socialdemokratiska "folkhemmet". Barnbidrag infördes. Skolskjuts och skolbespisning kom också. Det hade inte funnits tidigare. Jag gick i byskolan med fem klasser i "storskolans" klassrum och jag slutade när jag var 13 år. Det diskuterades ett tag om jag skulle få läsa vidare, men dels var jag väl inte särskilt motiverad, dels kostade det pengar på den tiden och mina föräldrar enades om att det inte var stor idé att ta lån för att kosta på en flicka, som ändå gifter sig. "Det hade varit skillnad om hon varit pojke", sa de. Det var inget konstigt resonemang, då. Så tänkte de flesta.
Jag har upplevt sensationen med den svartvita TV:n, som inte sände varje kväll. Jag har upplevt Radio Nords reklamfinansierade piratsändningar; första gången vi fick tillgång till en musikkanal i Sveriges Radio, och jag lyssnade på Radio Luxemburg om nätterna. 
Mitt första egna boende var ett spisrum i en vindskupa, med vedspis, kallvatten i kranen och utedasslängor nere på gården. Sådant som Moa Martinson skrev om.

Jag har upplevt 60-talets uppvaknande, p-pillrens välsignelse och 70-talets befrielsevåg.
Jag minns en tid när det var svårt att föreställa sig att nazismen någonsin skulle tilltala unga människor igen, med så mycken unkenhet och skam som vidlådde den.
Jag har upplevt tiden innan internet fanns och jag har sedan på egen hand utforskat dess möjligheter och fällor.  
Jag har arbetat på ett stort mentalsjukhus och sett vården förändras och flyttas ut i samhället. Jag har sett både vilja till förändring och förbättring, och krympande resurser som motverkat det
Från det gamla Fattigsverige till efterkrigstårens framstegstro, via guldåren och genom nedgången med ekonomiska kriser och åtstramningar har jag varit med, och har nu landat i ett Sverige som i många avseenden är på väg tillbaka till en tid vi trodde var historia. 
Jag är en av dagens pensionärer och jag är inte unik. Vi har livserfarenheter att dela med oss av. 

Trots att jag snart fyller 70 kretsar mina tankar sällan numera omkring åldrande och död. Det kommer när det kommer. Vi har så mycket fördomar om ålder, sanningen är att du är den du är och du fortsätter vara det, hur gammal du än blir. På gott och ont. Än så länge har jag haft hälsan och lyckan att få vara aktiv. Jag lider inte av några vinterdepressioner längre, jag är friskare och gladare idag än för fem år sedan. Jag har hittat nya verksamhetsområden och nya gemenskaper. Men framför allt har jag hittat tillbaka till mig själv sådan jag hela tiden varit, under lager på lager av plikter och "borden". Nu gör jag saker jag alltid velat göra. På mitt sätt. Pensionen, även om den är knaper, är guld för den som har drömmar att förverkliga. Allt är inte möjligt, men mycket. Man lär sig att prioritera.   
 
Att jag tänker annorlunda idag är en bidragande orsak till att texterna blivit liggande så länge. Jag har känt mig främmande för dem och haft svårt att avsluta boken när jag befunnit mig mitt uppe i andra skeenden; jag har till och med tyckt att texterna var pinsamma och jag ville helst inte läsa dem igen. Men idag, fem år senare, är jag redo att se tillbaka. Jag tror att det kanske kan vara till glädje eller nytta för någon annan i samma situation att ta del av mina funderingar och rädslor inför pensioneringen. Det är en passage. Men det finns ett liv på andra sidan.
Det är det jag vill säga. Var inte rädd!