inte ens när jag eldar så ser jag någon glöd i dig
det enda som slingrar kring oss är en unken doft av bränt
jag tänder eld på något som redan brinner, du behöver inte mig
varför river du runt i mig med något starkt du aldrig känt

sörpla whisky i en randig tröja på en jazzbar
kemin brinner och saxofonen ger oss allt
parkhänga varenda dag med tid vi egentligen inte har
är något som skulle bränna när allt känns kallt

men jag kan se barnet i dig leka kull med henne tills du ger upp med flit
vi kan springa och kvida av skratt sådär så att benen knappt bär
fast när jag ska kulla dig flyttar du någon centimeter så att jag aldrig når dit
vi båda vet att man ger upp direkt ifall man är genuint kär

så vad är musik för dig om två år i samma famn
ett trasigt ackord i en låt du aldrig riktigt tyckte om
och vilket klingar i dina öron bland tiotusen namn
jag fryser ensam i parken där din blick var ilande tom

mitt hjärta är en utbränd tändsticka över något du inte vet
det är en sprucket halvtänt försök långt ifrån serendipitet