Melina gick kvidande genom den mörka korridoren. Snart skulle det vara över, det visste hon. Solnedgången är nära sitt slut och så är även väggarna. Tårarna rann sakta ner för hennes kinder. Hon fick inte ge upp, det hade hon lovat Azil. För en dag ska dem träffas igen. En vacker dag i friheten. Melina minns hans allvarliga ansiktsdrag, dem som annars brukar vara så fulla av glädje. Han hade blivit så vuxen under dem senaste månaderna, och det skrämde henne. Hon ville inte förlora honom. Plötsligt brakade det till. Hon drog häftigt efter andan innan marken försvann under hennes fötter. Smaken av blod blandades med bitterhetens faktum, och hon försvann ner i glömskan.

Hans ögon
Stirrade
Anklagande
"Du hade chansen"
Mina ögon
Fyllda med tårar
Skrikandes
"Förlåt"
Men tiden var förbi
Och döden väntade
Bittert väntande
På oss alla