Varför försvann du, nu när vi äntligen träffats igen.
Läkarna sa att det var en stroke.
Saknar dig så oerhört mycket.
Tog ut ett gammalt fotografi och ramade in det.
Står på bordet innanför dörren.
Till helgen tänder jag ett ljus, pratar med dig och mamma.
Hon finns bredvid dig i sin egen tavla.

Jag är lite arg på dig för att du bara gick bort.
Vi skulle ju åka till Grekland och hyra ett vitt kalkat hus med blå dörr.
Tagit färjan från Aten och åkt till Egina, denna vänliga lilla ö.

Tänk, vi pratade knappt med varann på 25 år.
Du med dina ”rödstrumpor", jag med mina ambitioner
och mammon mest i tankarna.
Frågan lever kvar, vem var dummast?
Minns du när vi sjöng och spelade på Sagas visrestaurang. Du med din otroliga röst och jag med min skrovliga. Tur att trubadurer som Fred Åkerström banade väg.

När vi träffades igen vid mammas begravning så var åren bara borta.
Åren försvann och vi fann åter varann, rimmar ser du!
Så här går jag och pratar med dig och mamma, jag är nog lite knäpp.
Varför skulle en massa dum stolthet hålla oss åtskilda?

I kväll skall jag ta fram gitarren och spela lite för dig, trots att jag får ont i fingrarna. Du får sjunga för de andra där uppe i himlen.
Nu blir jag lite ledsen och rörd, har nog en del med åldern att göra. Jag har nog en massa tårar på lager, som kanske borde få komma ut.
Hoppas jag också kommer dit upp, där jag vet att du är.
Annars så bjuder jag ner dig till det varmare stället.

Kram från lillebror