Käre Zlatan.

Jag vill att du ska veta att jag fick min första fotboll när jag var ett år,
att jag började spela med grabbarna när jag var fem.
När jag blev sju år bestämde jag att jag ville bli fotbollsproffs.

Idag har jag spelat fotboll i sexton år. Sexton år av ren och skär glädje.
Fotbollen har givit mig vänner för livet, lärt mig att samarbeta, lärt mig
att hantera motgångar och jaga mina drömmar.
Fotbollen är en del av mig.

Om mina föräldrar hade haft samma syn på damfotboll som dig
så hade jag förmodligen aldrig spelat fotboll.
Vet du hur mycket glädje jag skulle gått miste om då?
Jo, det vet du ju. Du och jag har samma kärlek för fotbollen.
Trots att du är man och jag är kvinna. Det är samma kärlek.

Jag undrar om du tänkt likadant om du haft en dotter.
Hade du inte stöttat henne lika mycket som dina söner?
För du måste förstå att alla damspelare är just det,
någons dotter.
Det är inte bara femåriga pojkar som idealiserar dig,
det gör ju även femåriga flickor.
Jag hoppas du förstår att du krossade deras hjärtan ikväll.
Så även mitt femåriga jags.