När jag ser in i mig själv
finns där ett rum med dubbla lås
På något vis vet jag att där,
där sitter det en liten pojke

Tunn och lortig med blont hår
och stora bruna ögon
Han blev inlåst där av mig
för många år sen

Samma kväll som jag kastade bort
min sista nallebjörn och slutade
tro på tomten och älvorna
När jag ville vara vuxen

I den pojkens bröst finns två saker

Det ena är en klump med saknad och
sorg över mammas svek, att bli
bortlämnad, avskiljd, förvisad
till en säng bland andra barn
med samma vidriga öde
där vi tvingades att vara fina när
de nya mammorna och papporna
kom för att besiktiga barnen
och välja ut en flicka med ljusa lockar

Det andra är vilden, den otämjda
vargen som smyger ut om natten
för att välja sitt byte men bara
finner släta väggar som sakta
driver honom till vansinne

Där sitter han, pojken orörligt
väntande på att få ställa
mig till svars

-Varför får jag inte finnas?
-Varför låste du in mig här?

Och jag gråter inombords när jag ser
den dörren för jag vet så väl att felet
är mitt eget, att jag låste in honom
av rädsla och att jag kunde låtit honom
vara jag

Istället valde jag att bli
den jag trodde att min omgivning
skulle älska men som inte kunde
älska någon fullt ut, hur ont
gjorde inte det tror du

Men han är på väg, jag kan känna det
Hans blick fräter på dörren som
blir tunnare för varje dag som går
Och snart, slipper han ut till sist


Och vad jag hoppas att han skall bli älskad
precis som han är...