Natten låg tung på den lilla ön. Gungande tallkronor mörka skuggar gled med susande ljud över den. Månens ljus belyste fördjupningen som var full med vatten där låg Linneas kropp. Hennes huvud var omringat av den sönderrivna klänningen och det var gåtfullt hur råkade hennes lilla näsa och mun vara ovanför vattenytan. Fåglar stelnade med urgröpta blickar i nattens vattniga ögon och tystnaden stördes ibland av deras skrik.

En liten vilsen fågel satt på Linneas lilla näsa. Hennes ögon började plötslig röra sig under ögonlocken och ett högt nysljud störde nattens spänning . En klistrande röst från intet trängde in i hennes huvud med upprepande text som hon har skrivit i barndomens svåra stunder .

” Livet är långt , långt , jag är kort ..måste jag gå ? ”

Hon försökte öppnade klibbiga ögonlocken men kände sig samtidig ovillig att göra det. Allt stelnade i hennes rörelse. Envis inre röst upprepade samma fras igen.

“Måste jag gå ?. Ja, det måste du !” , svarade någon i hennes tungt dunkande huvud.

.När hon äntligen öppnade sina ögon då stängde hon dem ögonblickligen av förvåning.

“Jag känner mjuk behaglig existens. Vad är det ?”

Hon öppnade ögonen igen och vatten genomträngde dem. Hon greps av fasa ,satt sig hastigt på rumpan och tittade sig omkring med dimmiga ögon .

Det var dunkelt mörkt. Här och där var bara buskar och susande träd. Viskande och vaggande skuggor rörde sig omkring henne och inte så långt bort hördes brusande vågor .Hon märkte att hennes klänning var sönderriven och hon ligger i utan trosor i ett vattenhål!

Bland öarna i skärgården är det som berg och dalbana. Vart man än kastar sin blick omringas öarna av vatten överallt. På en av skärgårds öarna råkade Linnea hamna .

Hon klev upp ur vattengropen med gråt i halsen och upptäckte att hennes sandaler satt på fötterna.. En sekund av glädje lyste upp hennes dystra ansikte. Hon flätade sitt blöta ,långa hår, tog av sig den sönderrivna blå klänningen och blev generad att hon tappat sina trosor någonstans , vred ur klänningen, klädde på sig den och försökte svepa den omkring sin kropp.

“Vart ska jag gå ? Jag vet inte vilken riktning måste jag ta. Det är så många träd att jag inte ser himlen “,tänkte hon.

Brusande vatten hördes från alla håll och hon gick vart som helst för att slippa se det hemska vattenhålet som hon hyss legat i. Hon gick blint i mörkret, ramlade, reste sig om och om igen, rusade och svängde hit och dit och när hon äntligen såg öppet hav, halkade hon, och föll ner i havet.


Hjärtskärande skrik störde nattens mörker.


A….a……..aaaaaaaaaaaaaaaaaa !




Förts.följer