när man börjar älska sig själv igen

är man inte längre misslyckad; 

man får finnas som man  är

personen i spegeln  tittar tillbaka

och ger sitt glada samtycke, sitt gillande, med ett ögonkast

från den man en gång var, hon som gick förlorad;

blicken skymtar till igen,  en strimma hopp; 

behovet att plåga sig med hemska minnen

avtar, nästan glöms bort;

självhat blir ett konstigt främmande ord,

från ett annat liv ;

tvångsmässigheterna släpper, musklerna mjuknar och

pansaret upplöses mer och mer;

tanken  "jag borde nog inte finnas"  

hälsar inte på lika ofta som förut;     

det blir mer möjligt    att lyckas med det man vill, 

ingen hindrar, integriteten har fått fäste i ens inre;

 andra utgör inte längre ett hot för den egna plattformen

de får lyckas i sina liv,;

 skräcken för misskreditering  nästan över;

de hårda orden klingar av in i glömskan

 där splittringen släpper, tar tilliten vid;

 förtroende för den egna förmågan växer,

bort från orden som varit kränkande;

 då hägrar en framtid i skapande harmoni.