-Detta är första historien.
-Första historien?
-Ja, min första historia.
-Jaha?
-Jo, alltså, den är egentligen inte avsedd som underhållning för läsaren utan snarare som en övning i disciplin av dagligt arbete och flit inom sitt gebit.
-Aha, då vet jag vad du menar! Om jag också skulle ha aspirationer att skriva essäer, noveller och romaner av god kvalitet i framtiden, då behöver jag skriva en rad dåliga först som övning?
-Just så!
-Utmärkt! Må jag kika på resultatet när det är färdigt? Jag är nämligen också intresserad av skrivandet som hantverk.
-Det går alldeles utmärkt.
-Jag ser fram emot det!





Det var en gång, en hiskelig massa gånger, då en medlem ur en av våra artmässiga grannstater, Hundriket, även känt som Canis Lupus Familiaris bland människorna, utan att tänka sig för, begick en ringa, initial och helt förlåtlig synd med en hel räcka påföljande - i det närmaste - oförlåtliga synder. Hjälten i historien är Katten, som trots sin förbittring mot hundar i allmänhet, försöker hjälpa den, i hans tycke, mindre vetande hunden. Kattens motiv var säkerligen till största del någon slags etisk gymnastik för att påskina sin egen förträfflighet men jag vill ändå mena att historien kan komma andra till gagn, dvs. de som känner varken Katten eller Hunden.


Hunden i vår berättelse är som människotama hundar är mest; gladlynt, en smula lat och bortskämd, väl övergödd, välvillig, tillgiven, naiv och framförallt, glömsk. Vilken ras hunden är av blir sekundärt för berättelsens syfte (det är ingen godnattsaga för yngre barn) men anta att det möjligtvis är en retriever eller en blandras därav, möjligen en schäfer. Vidare är läsaren inte heller betjänt av att veta vilken av människornas många stater historien utspelas men anta ett hem av hög standard och en relativt hög frihet för hundar oavsett vilket land detta nu för tankarna till.

Hunden är som vilken hund som helst som levt i överflöd hela sitt fleråriga liv. Han kan ägna avsevärd tid åt vila och nöjen, något han också gör. Tristessen är sällan långt bort varav Hund och hans kamrater ofta letar efter nya sätt att roa sig. Det kan röra sig om att skälla på barnvagnar, förbipasserande bilar och polismän. Det kan även handla om vem som vågar göra de mest våghalsiga hoppen i stenbrottet, simma längst ut i viken eller fiska fram de häftigaste sakerna på stadens soptipp. Hund och hans kamrater har samtliga fått en god uppfostran och blivit skolade i det som krävs för att den vuxna hunden skall vara livegen i den mån en hund kan vara livegen under människornas regering. Således förstår Hund att vissa handlingar inte är lämpliga ur ett moraliskt perspektiv. Han förstår att man kan skälla på folk som ett nöjsamt tidsfördriv men man får t.ex. inte bita människor eller andra hundar, ej heller norpa saker från människornas talrikar. Allt detta vet Hund.

På den aktuella dagen hade Hund och hans kamrater som så många gånger förr varit ute och sprungit i och kring kvarteret där de bodde. Det var en ovanligt vacker dag med idel solsken och frisk bris. Gänget hade hoppat och lekt på en parkeringsplats då de beslutade sig för att söka skugga under ett stort lövträd. De flämtade och trånade efter något att dricka men eftersom de är hundar kunde de varken ta med eget vatten hemifrån eller köpa det i kiosken. Då slog det dem att de kanske kunde få tag i lite läskande frukt på den närliggande restaurangens baksida. De hade gjort det många gånger förr, man kunde hitta lite av varje där och gissningsvis var krögaren där djurvän och ställde regelbundet ut frukt på baksidan. Detta styrktes av att de aldrig någonsin blivit ivägjagade från platsen tidigare. Det kunde vara lite av varje på menyn men samtliga i gruppen var rörande överens om att äpplena var bäst. De hade, kunde man spekulera, använts till vinframställning och inte sällan hade de jäst och blivit rusframkallande. Hundarna visste att god sed påbjuder att man är försiktig med alla former av rusmedel, allra helst avstår man helt, men de kunde ändå inte riktigt hejda sig från att äta av det som nu bjöds. De såg på varandra, där fanns nog med äpplen för en ordentlig rusvända, förutsatt att äpplena var jästa nog eller alls, vilket hundarna inte var i stånd att avgöra, men de bestämde sig, utan att säga något, för att äta så mycket de bara orkade. De var unga vuxna dessa hundar, ungdomlig nyfikenhet var fortfarande ett av de mer uttalade karaktärsdragen hos samtliga.



För att göra en lång historia kort, hundarna, i likhet med människorna, visste hur man roar sig med alkohol. De visste även inte alls hur man roar sig med alkohol, vilket vi ska lära oss lite mer om snart. När ruset börjat lägga sig för vår Hund hade det redan hunnit skymma och bli mörkt. Han hade somnat intill en soptunna bakom restaurangen som nu var stängd och det var helt mörkt i fönstren. Ingen av kamraterna var kvar på platsen, förmodligen hade de gått hem långt tidigare. Hunden såg sig omkring nyvaket förvirrat, först såg han ingen alls. Så hörde han hur det prasslade till lite på andra sidan bakgården, ut bakom en container smög en katt försiktigt ut och närmade sig soptunnan där Hund befann sig, oförmögen alternativt ovillig att flytta sig ifrån.


-Ligger du här din fyllhund? Fähund, väste Katten.
-Va-a?
-Ja, du ligger ju här som en äkta kaja, någon som varit med förr så att säga.
-Nej jag gör aldrig såhär annars, försäkrade Hunden.
-Säker på det?, sa Katten och tittade Hunden djupt i ögonen. -Kan du säga det igen med handen på hjärtat?
-Nej, alltså, ja, stammade Hunden. -Det händer ytterst sällan.
-Vilket händer ytterst sällan menar du? frågade Katten med viss tveksamhet på rösten.
-Att jag blir redlös och faller i sömn ute på gatan såhär, det är inte sådan jag är!
-Jaha det, jag trodde du menade det som hände före det, men du kanske inte minns? sa Katten och grinade lätt.
-V-v-a-ad m-enar du? stammade Hund.
-Jag roade mig med att följa er under kvällens lopp, förklarade Katten. -Det var minsann ett nöje det! -Svårt var det inte heller då ni fann det lämpligt att hålla till precis utanför min sovplats fram tills för en stund sedan. Du framstod som en riktig åsna, trots att du är hund, haha! Det var pinsamt att se dig försöka hamna i lag med snart sett varenda tik som fanns på plats.

Hunds tankeliv fick sig efter dessa ord från Katten en rejäl injektion av ångest och började gå på högvarv, febrilt letandes efter den kvick lösning på det han ställt till med. Hade han varit människa hade förmodligen svett trängt fram på hans panna och han hade rodnat. Men som Hund gör man inte det, men det upplevda obehaget är ungefär detsamma. Löftet som han utfäste strax efter att Katten talat färdigt, det är den typ av löfte som uttalas tyst hela tiden och bara högt ibland. Detta är tur, för uttalar man det högt finns vittnet och det försvårar saken ytterligare.

-Ja detta var droppen sa Hunden. -Jag ska minsann aldrig äta mer jästa äpplen eller ta emot biskvier doppade i starksprit från gemena fyllgubbar, nu får det vara nog!


-Att utfästa ett löfte som det där är bara valpigt och får dig att framstå som en lögnare, muttrade Katten. Det känns riktigt nu, den färsta stanken av din illgärning gör dig mycket moraliskt sinnad. Du kommer för en tid kunna föregå med gott exempel då du är fullständigt känslomässigt kalibrerad för att hålla dig till detta löfte. Men som med även det mest illaluktande kadaver avtar stanken med tiden, och med den, det moraliska smörjmedlet. Lyssna till min varning, dumma Hund, om du inte vill sjunka lika lågt som dårarna i människosläktet.


-Men för all del, fortsatte Katten. Gå framåt och gör. Men kom ihåg min varning om dagen kommer då du vill slå mynt om din nyvunna moraliska högborg. Det är nämligen så att stoffet ett sådant bygge vilar på vittrar bort på mindre än
ett mannaår och för att kunna upprätthålla dig själv som högsta höns i borgen, krävas ingen mindre betalning än att du begår just den gärning du nu söker att avstå från, men med totalt uppsåt, förhöljd i lögnarens skimmer och
dunkel. Du slår ett avtal som du aldrig kan hålla dig till och riskerar således att känna dig själv som hycklare. Det slutar aldrig väl för hycklare. Ta mitt råd i stället och skriv en lustig liten visa om dina tankeförvecklingar efter fylleslaget så ska du nog kunna hålla dig på banan utan att förvandlas till en best förklädd till frälsare. Är du med på hur jag menar?, frågade Katten barskt. -Jag kan skriva lyriken till visan om du så önskar.

Hunden funderade en stund på det Katten sagt och lommade hem. Tyvärr förpassade han Kattens ord till händelsens bistra minne som helhet och förträngde det så småningom. Tre gånger kom han att utfästa löftet innan han startade en rörelse för hundar som inte kan tåla spriten. Det gick inte så bra för Hund till sist. Men sen så är detta ingen saga med ett lyckligt slut heller.