Mina sömmar spricker
och mina drömmar sprängs
som såpbubblor
under trycket av för många ”om”.

Jag försöker förstärka kanterna
och lappa hålen
men kan inte stå tillräckligt stilla
istället dansar mina fingertoppar
som regn mot asfalt
på det blå fodret
som omfamnar mina vener.
Vad gör man när man är fullt medveten
om att man drunknar
men inte kan komma ihåg hur man simmar?

Man kan sjunka ner i mörkret
som samlas vid botten
känna tyngden av vattenmassan öka
följa bubblor
som kämpar sig mot ytan med blicken
och gömma sig bland fiskarna.

Ibland kan man flyta till ytan
bryta spänningen
för att andas luft igen
och blicka mot horisonten
där inget är nytt under solen.

Personligen föredrar jag fosterställning
i ett kallt tomt badkar
bara ligga där och känna hur varmt
rent vatten
stadigt stiger och strömmar
kring valda delar av mig.
Möter på olika sidor
omfamnar, håller ömt
och flyr vidare.