Redan medlem?
Logga in
|
Alla tider vi lever och upplever. Alla energier vi möter omkring oss. Alla tankar vi tänker om varandra. Vart tar dom vägen? In. Dom lagras inuti.
Ur ett liv 15 ( Att trösta sin ryska gumma)Brister i sybehörslådan och ogjorda ärenden hos min privata hårvårds-pusher förmörkar dagarna och äntligen tar jag mig samman och planerar ett ärende i stan.
Solen skiner och den ljusa vårluften har börjat vissla lite om tåghjulen när tåget tar fart.
Radhusens fönster blänker på ett nytt sätt när vi svischar förbi, eller så har jag hunnit glömma att fönster brukar blänka.
Efter åtskilliga sms får jag fatt på ena väninnans nya portkod och tar mig in i storstadsfortet med gallergrindshiss och kommer skramlande uppför schaktet. Det väldoftande mystiska hårbalsamet köps och trycks ner i handväskans bottenkaos.
Därefter ska vi fika. Jag ser sockerkringlorna redan från dörren och kan inte motstå, men just när jag tror att jag ska få kaffe vippar hon ner en skovel snabbkaffe i koppen, så blixtsnabbt att jag inte hinner be om te.
Puh... Alla snabbkaffesorter är ju sura. Sticker i magen och man blir påmind om att det är ett gift man dricker.
(Riktigt bryggkaffe är runt mörkt och vänligt trubbigt i smaken, lite som choklad ..alltså nyttigt.)
Jag försöker dricka väluppfostrat lite grann ändå. Sväljer och sväljer.
Bullen åker ner men kaffet stannar i munnen. Den barnsliga automatiken finns där än.
Efter en halvtimma ska vi göra sällskap till en stormarknad där sybehören ska finnas.
Samlerskan och jag. Ungefär samma ålder på passet men ändå helt olika fysiska åldrar. Hon kanske 80 jag kanske 40.
Jag trippar och hon vaggar med sin shoppingvagn. Bussväntan är lång och samtalen går som ebb och flod, ebb och flod.
Jag känner mig redan tråkig, lite bitter som det kaffe jag inte fått. Misstänksam mot klockan bussbolaget och
meningen med dagen...livet.
I bussen börjar min mobil att jaga mig. Jag avskyr att mobilprata i bussar, för dels är det besvärligt att höra och dels att "höras".
Jag skulle inte själv vilja bli vittne till mina telefonsamtal. och behöva gissa mig till vad den andre säger. Hu.
Framme i köpcentret försöker jag fort göra mina ärenden, för att vi sedan ska gå en tur och se på "annat", beundra nyheter, beklaga priser och kanske göra "fynd". Det går inte så bra. Mobilen börjar brinna i fickan igen. "är du i stan än? När kommer du hit? Vill du ha mat? Hittar du?
Nu är det hög tid att tacka för idag och önska fortsatt god shopping och dra mig vidare. Studsar mot busshållplatsen med dom flickfötter jag inte längre har.Suckar och tar djupa andetag samtidigt. Försöker ta höjd. Joo.
Ser att passageraren bredvid har lila peruk, strumpeband som syns nedanför kjolen och kritvit hy. Samt är 1,90 lång minst.
Jag förstår aldrig. Önskar dom att man ska titta eller inte titta. Och vad önskar i så fall jag.? Och vilket gäller?.
Tunnelbanan tar mig snabbt vidare till andra sidan city. Den lilla "Vesslan" som just kommit hem från orienten släpper in mig och värmer mat. Jag försöker sjunka ner på en snygg men jättehård köksstol. Visste inte att det fanns så hårda. Mina har tjocka dynor.
Nu smakar det gott. Det berättas reseminnen, smygande ormar och otäcka drakar i trädgården.
Jag lyssnar och hummar och nickar. Försöker le ibland.
Hon öppnar koffertar och visar inköp, kläder och plagg som sladdriga påsar i bjärta färger. Affärsideer. Priser och valutor. Pengar och avtal.Siffror. Jag ler försiktigt, hummar och lyssnar.
Känner mig så gammal på ett sätt. Mentalt har jag hunnit bli som 80 idag medans Vesslan är 16. Ständigt denna hunger på äventyr. Som jag lagt bakom mig i ett annat liv.
När hon vippar ner snabbkaffe i en kopp är jag återigen för långsam och ser nog lite chockad ut. men hennes kakaodrops som serveras till, är en mycket förmildrande omständighet och efter två glas vatten är balansen utjämnad.
Ska jag bli trött på mina begränsningar eller på andras lite storvulna och kantiga entusiasm? Vilket är värst? Friden mot friheten? Är det två sidor av samma mynt?
Kanske är varje dag i livet ett tusenbitarspussel som både saknar bitar och har fått med bitar från andra pussel.
Äntligen hemma i solnedgången brygger jag ändå en liten kopp kaffe, och låter huvudets surr tystna sakta sakta.
Min inre ryska gumma behöver tröstas.
Prosa
av
Ciralina eller Annmari Nyzell
Läst 379 gånger och applåderad av 11 personer Publicerad 2014-02-24 08:44 
|
Nästa text
Föregående
Ciralina eller Annmari Nyzell
|
