Fredag.
Ordet borde få det att pirra till lite i magen, det borde få mig att nästan le lite i smyg för det är ju så härligt med helg och det är i synnerhet något heligt med just fredagar. Nu är dock min fredag saboterad. Inte bara fredagen dessutom, utan även lördagen och söndagen. Det är sabotage på hög nivå och jag kan inte stå emot. Vi är lämlar och lämlar följer de andra lämlarna. För gud förbude att man sticker ut från mängden, att man kliver av lämmeltåget och promenerar åt motsatt håll, nej då skulle de andra lämlarna fullkomligt tappa sin sans. Så vi rättar in oss i ledet, beställer en "dagens" på after worken, fast vi egentligen vill chocka kroppen och omgivingen med en rom och cola. Efter den obligatoriska timmen går folk snällt hem för att börja förbereda fredagsmyset. Tacos, guacamole på burk och köttfärs som egentligen är hästfärs, men det är inte det värsta. Det värsta är sabotaget som min tv-tablå har utsatts för...

Melodifestivalen. Mellon, som den kallas i folkmun. Konstigt namn. Förr i tiden fanns det såväl melodier som festivaliga inslag, men nu är det direkt en motsats. Unga pojkar som sjunger falskt om sexiga kvinnor, unga tjejer med heroine-chict mörkt målade ögon och knullruffsigt hår som sjunger om hur de saknar sin pappa eller om hur coolt det är att vara en rocker. Den obligatoriska pajasen, som givetvis får en one hit wonder och inom några år är han antagligen programledare för "Kändisdjungeln" eller så blir han ett stående inslag i en never ending reklamfilm. Vi skickar iväg vårt usla bidrag till Europa och blir lika förvånade varje gång öststaterna paktar ihop sig och röstar på sina grannländer. Alla tycker att reglerna borde ändras, inklusive Christer Björkman, men han är å andra sidan den första som borde ryka från lönelistan, enligt min mening.
Men okej, jag överlever fredagen.
Lördagskvällen i soffan är även den förstörd. Let's dance har säsongspremiär. Några yngre vältränade artister är med och så givetvis den äldre otränade mannen och kvinnan som alla ska hånskratta åt. Fy fan. Somnar och drömmer ovilligt om mig själv som sambadansande kvinna i något exotiskt land. I drömmen kan jag dansa, i verkligheten...not so much. Jag minns fortfarande året då Anna Book slängdes över dansgolvet och jag gav det namnet "dödssvabben". Någon kunde faktiskt ha dött och det skulle inte ha varit Anna Book utan någon stackars kameraman exempelvis som blev översvabbad när han försökte få den perfekta bilden på nära håll.
Söndag. Till och med Gud vilade på den sjunde dagen. Han åkte inte mellan Sälen och Mora på skidor i alla fall, men det verkar alla andra göra. Motvilligt följer jag spektaklet från soffan. Det ser slaskigt, jobbigt, svettigt, kallt och tungt ut. Jag förställer mig hur fruktansvärt obehagligt det måste vara för den som agerar chaufför till någon deltagare. Sjuttio mil hemresa. Det kan ju inte lukta gott i bilen. Fy fan.
Och där var min helg över. Kul.