Du har tagit sönder mig. Plockat isär mig, så som jag gjorde med en Barbie-docka jag blev arg på en gång. Jag slet bort huvudet, vred av armarna och knäckte av benen. Och hon rörde inte en min. Jag försöker att se oberörd ut, men det rycker i alla små mikromuskler runt munnen, så som det gör ibland när man försöker hålla tillbaka tårarna. Jag får kämpa.
Jag försöker koncentrera mig på annat, men allt jag ser och allt jag hör, gör mig påmind. Blomman i fönstret fick jag av dig. Tröjan jag har på mig berömde du för några dagar sedan och så som mina glasögon sitter nu, nedhasade på näsryggen, så älskar du när jag har dem. Du tycker jag ser ut som en sexig lärarinna. Ändå sitter jag här som Barbie.

Lemlästad. Förbrukad. Trasig.

Barbie hade inget hjärta. Jag vet det, därför att jag sågade av en av mina dockor på mitten en gång. Det fanns ingenting därinne och jag minns hur ledsen jag blev. Jag var övertygad om att hon hade ett hjärta innanför den blanka ytan. Men det hade hon inte. Jag önskar jag vore en Barbie just nu. Känslolös. Känslokall. Oförmögen att tänka. Oförmögen att producera tårar. Hjärtlös.
Du har tagit sönder mig och om du sågar mig itu kommer du att hitta mitt blödande hjärta som dunkar för dig. Varje slag är för dig. Jag älskar dig. Inte så som Barbie älskade Ken. Jag älskar dig på riktigt och värken i mitt hjärta är verklig. Jag önskar jag vore en Barbie.