Lova 47 år, ensamstående, socionom, bor i en lägenhet i ett ytterområde i Göteborg.
Ellen 48 år sambo sjukskriven f d sjuksköterska bor på landet i ett hus i Härryda.

Två vänner samtalar
Lova är bjuden till Ellens hus i Härryda.
Hemmet är ombonat och personligt. I hallen hänger
en afrikansk mask, som med vodoo kan skrämma bort
oinbjudet pack. Lova är klädd i mossgrön klänning
och Ellen i senapsgul klänning med små glittrande
elfenbenspärlor i halsringningen. Ellen sitter sedan
två år tillbaka i rullstol på grund av en neurologisk sjukdom.
Hon har därför ett fåfängt behov av att pynta sig.
Häromveckan gav hon bort ett par silverörhängen
med duvikoner till Lova, som inte har dem på sig.

Ellen: Men Lova, varför bär du inte
örhängena, som jag gav dig?
Lova: Äsch, det vet du väl vid det här laget,
att jag inte är så mycket för att smycka mig.
Jag har annat, att tänka på. Varför
skuldbelägger du mig?
Ellen: Jag skuldbelägger dig inte, är bara
besviken på, att du inte bär örhängena. De är en
present, men okej, en dålig present väl.
Lova: De är fina, men dem kommer jag
aldrig att använda.
Ellen: Okej.
Lova: Man lär sig något om varandra varje dag, eller hur?
Ellen: Ja, sant. Du kan väl ta hand om örhängena, som
ett minne i din smyckeask i alla fall.
Lova: Jag har redan lagt dem där.
Ellen: Vad bra. Men du Lova, du mår ju inte bra.
Du skulle må bra av att livas upp lite. Piffa till dig.
Lova: Jag mår hur bra som helst. Om jag vill må
ännu bättre har jag helt andra metoder.
Ellen: Springa milen i skogen, jag vet.
Du vill inte pynta dig och jag kan inte springa.
Lova: Jag är ingen julgran.
Ellen: Nä, barr är gröna året runt. Skoja bara.
Lova: (visar en avvärjande gest att hon vill gå)
Hur pass bra vänner är vi egentligen?
Ellen: Vet inte.
Lova: Jag tänker också så. Du försöker alltid få mig att
känna mig deprimerad eller sjuk. Dessutom känner
jag ju av, hur du försöker frysa ut mig i olika
situationer i våra bekantskapskretsar.
Förra gången sa du också något elakt inför alla,
om att jag är så oerhört sjuk, och att jag behöver
träffa en kille efter den där italienaren.
Ellen: Jaha, honom var du kär i?
Lova: Nä, verkligen inte. Förresten kan du inte
undervisa i något annat tema? Helt ointressant,
befängt.
Ellen: Jag undervisar inte längre.
Lova: Guud, vad bra! Förresten blev mitt hjärta av stål,
när jag råkade ut för honom. Jag hade på mig
en romersk hjälm och pilbåge, när jag blev knuffad.
Ellen: Blev du knuffad?
Lova: Han var bara en trist idiot.
Ellen: Idioter finns det gott om.
lova, Tyvärr. Jag sköt iväg en pil rakt i hjärtat på honom,
och skyddade mitt huvud så att han inte skulle göra värre.
Sedan sprang jag iväg som en hind över gärdsgården,
och tänkte 'aldrig mer honom'.
Tystnad
Ellen: Eller aldrig mera någon kille. En vän berättar.
Lova: Jag har varit sambo i fyra år.
Förresten tycker jag bättre om, att hålla saker inom mig för att
sedan ge en kniv i ryggen.
Ellen: Ruva på hämnd, Minna, hönor gör så.
Lova: Hellre tiga än tala, om det utnyttjas mot mig.
Pajkastning, du vet. Uppvigling. Folkhets. Kontrollbehov.
Det är fanimej inte klokt. Värre än blindtarmen.
Ellen: Varför åker de inte in på böter? Utmätning?
Min vodoo-mask hänger i hallen vá för att skrämma
bort oinbjudet pack. Det kommer inte in i detta
rara hem, fattar du? Om vi är goda vänner, ja,
det lär tiden utvisa.
Lova: Ja du, tiden stakar ut sina spår.
Vet du vad jag känner?
Ellen: Både ja och nej.
Lova: Du drar ner mig. Jag menar, att det är sorgligt
och orättvist, att du drabbats av en sjukdom, som inte jag har,
men belasta inte mig för det, toffelhjälte. Om man är
i skiten vill man att andra ska känna hur det känns...
min inlevelse behöver du verkligen inte bekymra dig för.
Ellen: Du är en ärlig skitstövel, ett ägg, men tråkigt,
att du känner så. Är det därför som du har skulder?
Lova: Skulder? ja, hurså? Jag känner mig dåligt bemött
för att du försöker sjukdomsförklara mig. Jag är inte sjuk.
Några personer i min omgivning går mig på nerverna.
Ellen: Jag går dig på nerverna, jaha. Är det därför som
du mår illa? Vem är det som skuldbelägger vem?
Lova: Du undrar varför jag verkar må dåligt ibland.
Jag talar bara om, hur jag känner det, om du nu
verkligen vill veta det.
Ellen: Det man inte vet något om har man
inte ont av. Så säger idioter. Jag såg ju, hur du
kräkte innan du ringde på. Tror du, att jag är dum,
eller? Du skulle må bättre, om du fick veta varför
du mår illa.
Lova: Tack, jag tänker på deras kompetens.
Nog om det. Förresten varför tar du upp det
helt plötsligt? Kan du inte tänka på någonting annat?
Ellen: Jag bryr mig.
Lova: Jag undrar det. Maktmissbruk. Du trycker ner mig.
Ellen: Jag bryr mig. Jag bara undrar, varför du ibland inte
mår så bra. Jag ser det ju på dig.
Lova: Jag mår bra, och du verkar lite galen.
Tyvärr, jag måste gå nu.