Promenaden för mig närmare rötterna.
De är oroliga.

Skogen lämnar inga intryck.
Inte heller åkrarna eller städerna.

Men ur fästet under klipporna
tränger en fundamental störning.

Plötsligt vidöppna, tidigare dolda sinnen smärtar till
av urbergens spända, sena uppvaknande,
av stjärnors blånande signaler,
av okontrollerat pulserande materia.

Det dova förfallet tillåter inga luckor.
Jag vill treva efter dina händer,
men de har upphört att värma.