När livet vill gå sina vägar följer hon med och ser det förvandlas och ler. Hon ser tillbaka på livet som varit och inser att erfarenhet ger styrka även när erfarenheten är som tyngst att bära. När smärtan ilar genom själen och hon andas går hon framåt och avspända muskler dämpar ilningarna. När bröstkorgen maler värk som köttet i en köttkvarn blir malet tar hon ett djupt andetag och låter smärtan spridas, fördelas, den är hennes att bära, för en stund i taget, ler hon. Hon ler mot forntiden och hon ler mot framtiden och stannar i nuet och hon accepterar det som är här och nu, just nu. Nu, är hennes stund. Nu, är hennes smärta att bära. Nu, är hennes glädje att bära. Nu, är hennes balans funnen. Hon andas och inser sin styrka. Hon lever. Hon ler, harmoniskt.