Vad trött man blir. Efter ett långt, och ovanligt trist, möte med chefen är det tvärstopp vid fikabordet. Vem är idioten som inte fixat nytt kaffe? Jag hör Gustaf skratta en bit bakom mig. Jag visste det! Kan den sävlige dalmasen göra annat än att vara i vägen? Skulle inte tro det. Jag försöker se road ut. Som att det är fantastiskt roligt att jag får offra 10 minuter av min rast på att koka kaffe istället för att sitta på toan och skita. Jag lyckas inget vidare med mitt kvasireligiösa leende.

När jag går hem från jobbet stöter jag på Markus. Han är för dagen väldigt energisk, pratar om sin nya, ”extremt fräscha”, iPod. Den är vit och ser ut som en termometer. Jag säger åt honom att jag hemma har en liknande. En som även kan mäta temperaturen. Han blir tyst, säger något artigt och går sen vidare.

När jag kommer hem har Linda precis ställt fram kaffet på köksbordet. Hon har t o m köpt kanelbullar som hon värmt i ugnen. Doften har lagt sig som en mjuk hinna över hela lägenheten. Jag blir lite småpilsk av alltsammans.