Att i livets senare del se och begrunda vad som kan anses ha blivit fel, kanske blev så rätt som det bara kunde bli.
Vad är Vägen värd om inga lärdomar landar längst där inuti. Hur ska man kunna använda ett verktyg utan sin hand, sin tanke, sin tro och sin framtids dröm. Vi samlar på legobitar hela livet, och hur många värdlar kan vi inte bygga, om vi bara hittar drömmen igen. Eller den där sista saknade skruven. Kanske handen vänts lite fel, och kanske samlingen landat lite huller om buller, men vad gör det. Var gör det.

Att i livets senare del se på det som varit, och sen på det som blev. Se vidare bortom. Hitta och hämta hem det som glömts från då. Det som lagrats, vilat, sparts långt in.

Hur skönt är inte det. 

För där någonstans i något uttorkat dike från då, har det börjat knoppa så smått, medan åren gott och blicken blickat framåt. Där någonstans väntar en knopp lite glömd under gamla löv och isiga skorpor. Där har det vilat, och mognat säkert medan vi klagat oss fram i träsk större än livet själv.

Att i livets senare del se och begrunda, att det finns inga fel skeenden. Det finns bara fel seenden, som egentligen är så rätt. Så rätt.

*

och tiden talar om hinnan
skyddet dimman och allt som gått emot

täcket över blommors rot
hur skönt är inte det att se

hur skönt är inte det

*