För länge länge sen

när jag var liten pojk

Var jag inte ledsen jämt

men så fick jag en dolk

I present av farbror död

den fastnade i min rygg

Som mitt framtidsstöd

gjorde mig tidigt otrygg

Han tog min kära syster

förstörde min födelsedag

Det var då jag blev dyster

och blev som jag är idag

Jag är min egen tokdoktor

men börjar idag förstå

Att jag ”för snabbt” blev stor

fick aldrig oskuldens barnår

Kanske därför jag är onormal

gillar att omedvetet plåga mig

Det är lätt att hjälpa en kamrat

men skitsvårt på min egen stig

Börjar förstå att min sorg lever kvar

som djupa självdestruktiva oläkta sår

Jag försöker byta till glädjens skal

men fortsätter ofrivilligt i dödslängtans spår

23 år fick mitt födelsedagsfirande vänta

vet inte om jag bestraffade mig själv

Men efteråt försökte jag hitta min systers glänta

att fira min syster dödsdag förlät inte min själ

Jag skrev inget brev efter hjälp

bestämde mig bara att nu var det dags

Det var inget berusat hjärnsläpp

tankarna hade passerat min egen censursax

Så jag inhandlar en sjuttio femma vodka

tillsammans med min flytande sömnmedicin

Som jag fick när jag spelade sårad låtsasdocka

på recept av läkarna för att bli klok och vis

Om man inte får sova kan man ju bli galen

ha-ha man kan inte bli något man redan är

Fast det sista sa jag inte där i sjukhus-salen

då hade han inte skrivit ut medicinen där

Sätter mig i bilen med vodkan och medicinen

nu järnspikar ska det ske nu är det bestämt

Trots att motorn går är bilen som rena isen

minus 30 visar termometern helt oförskämt

Inte ens när man ska dö kan man få ha lite tur

dricker all medicin, lite vodka, försöker somna

Men det är så kallt och ögonen vägrar ta en lur

får en torrhet i strupen som får den att domna

Hjärnsläppet kommer, går ur bilen in i en trapp

ringer på en dörr frågar snällt om ett glas vatten

Måste få bort den där torrheten ur mitt glapp

men härinne var det varmt och skönt i natten

Sagt och gjort lämnar tillbaks det uppdruckna glaset

går och lägger mig längst ner i trapphuset

Häller vodkan över mig som ett bevis för ruset

i fall någon hittar mig ringer de inte sjukhuset

Somnar in skönt men vaknar upp inspärrad

på någon psykavdelning för de som är bäng

Verkar allvarligt för nu blir det en parad

av olika vakter som byts ut bredvid min säng

Känner mig som Hannibal Lecter

alla verkar så rädda för lilla mig

Fast den filmen fanns ännu inte i vår synsektor

men tänk om det var så på den tiden att de brydde sig

 Efter en vecka släpps jag ut från min borg

och många gånger har jag funderat på detta beslut

Vad som hände i hjärnans inkorg

varför jag saknar rädslan att frivilligt möta dödens avslut

Kan det spåras till en liten sjuårig gosse

som såg sin syster dö framför sina ögon

Är hans svaghet egentligen hans styrkas essä

som ibland som allt annat kan gå överstyr