Det hade så åter blivit den tiden på året då folket i Sverige firade påsk. Den unge mannen stod och stirrade ut över ett somrigt småstadslandskap med tom och frånvarande blick. Tankarna surrade i huvudet, "Varför fira påsk?", "Finns det överhuvudtaget något att vinna på ett sådant företag?". Firandet av högtider, påsken mer än de flesta, lämnade mannen kall och tämligen oberörd. Det som möjligen berörde hans inre var det faktum att påskfirandet lämnade honom så fullkomligt oberörd. Var det något fel på honom? Någon inre mekanism som andra besatt men som han saknade som gjorde det möjligt att fira högtider på ett meningsfullt sätt? Han tände en marlboro och drog sakta på den, fortsatt stirrandes, nu med en mer fokuserad uppsyn, ett uttryck av efterforskande grubbleri.

Mannens tankar gled in på de mer konkreta detaljerna. Han visste att påsken, liksom julen, hade ett hedniskt ursprung som sedan urkyrkan tagit upp och givit kristen innebörd. Dessa traditioner hade följt med på historiens strövtåg genom tidsåldrarna och hela den kristna världen hade bevarat dessa skiftande traditioner i mer eller mindre samma format med lokala skillnader enbart. Så resonerade han med sig själv att de som levde liv i mer eller mindre kristen tradition och de av religiösa övertygelser således hade en anledning att fira högtiden. Det utgjorde en relativt stor minoritet men fortfarande en minoritet. Resten då? Tankarna vandrade vidare till påskharar och julmust och värphönsens förmodade lidande under sådan högsäsong och dignande middagsbord med sill och gemenskap för att sedan vandra vidare till ensamheten och självmorden som åtföljer de stora högtiderna. Han hindrade sig själv för ett ögonblick, drog på ciggaretten och började promenera stadens gator ner. Detta räckte inte.

Tankeflödet trappades upp under promenerandet, en känd bieffekt av att flanera. Nog för att religiösa motiv och storkapitalisiska påtryckningar spelade sin roll i påskspektaklet men det var nog inte det centrala bestämde han sig för. Mannen började skönja något för sin inre syn, en idé om mänsklig natur där han själv antog rollen som antites. Åtminstone i sitt tankeliv, mer sällan i handling, hade han försökt ställa sig utanför konventioner, inte falla in i på förhand utstakade spår och skapa något eget i tillvaron. Påsken gick till sin natur helt i klinsch med dessa grundläggande principer. Det handlade om en kalenderlagd högtid som firas till minne av saker som spelar någon roll för väldigt få nutidsmänniskor. Ett påbud, ett led i normaliteten, ett rättesnöre, en krok för hatten i en värld som helt tycktes sakna sådana stöd om man skrapade bort ytfernissan en smula.
Han hatade inte påskharen eller de målade äggen eller påskkärringarna eller musten eller den påtvingade ledigheten eller sammankomsterna och all den mänskliga glädjen det till synes genererade. Nej, det var bara det att den förbaskade haren stod där som en monolit i hans psyke, prålande ynkedom, konformitet, hamsterhjul.

Han fimpade marlboron och dryftade torrt för sig själv att "nae det får väl bli att man firar lite påsk i år igen trots allt, om inte annat för att det är smidigast så".