Du är borta.


Nere i marken.


Allt är lönlöst, hopplöst.


Allt fortsätter som vanligt förutom jag.


Folk tittar på mig och det är nästan så jag kan höra dom viska.


"Nu faller hon"


Du lämnade mig.


Medvetet.


Ibland kan man gå runt och bara vara, nästan som att allt är ok.


Nästa sekund sitter man på badrums golvet och gråter alla tårar i sin kropp.


Står över din grav.


Trycker örat mot marken.


"Hej"

¨¨¨¨¨¨

"Snälla bara säg hej"


¨¨¨¨¨¨¨¨


"Snälla"


Jag har fått uppleva känslan av tomhet.


Tomhet svävar över mig som ett moln.


Vi är nu vänner.


"Jag kommer aldrig lämna dig" viskar det.