Jag kan inte bara vända mig om,
jag kan inte bara vara.
Förstår inte alls meningen med livet?
Att älska verkar så svårt.
Att älska och vara lycklig är inte lika lätt som att köpa strumpor på Lindex.

Jag väljer dig, jag tror att du också valde mig?
Vi valde varandra, därför förstår jag inte din tvekan?
Du lämnar mig i ett hörn, där jag sitter på golvet och sliter i mitt hår.
Älskar, älskar inte, älskar, älskar inte.

Jag blir bara sjuk av kärlek, kanske är det så att kärlek bara är en defekt? Som en missbildning i våra hjärnor? Att kärlek egentligen är ond.
För den gör så många människor illa.
Framför allt mig! Jag, jag som älskar dig! Jag som trodde att du också älskade mig?

Va fan är kärlek!? Det är den tyngsta drogen, finns inget botemedel!
Det finns inga hem för kärlekssjuka människor.
För kärlek kan vem som helst drabbas av!
En sjukdom.

Men det är bara kanske i denna värld man inte ska älska alls?

För kärlek till barnen är ren och villkorslös, men fan om något händer dem, då dör man inombords. Man äts upp av osynliga masker.
Osynliga masker som lever på det lilla kärleken du har kvar.
Inte blir man botad, aldrig, alla ärr finns kvar i bröstet fast de inte syns.

Nej jag ska sluta älska, för det gör för ont.
Ingen mer kärlek för min del. Jag ska bli känslolös, inte kall, bara vara utan kärleken, kärlek som alla i världen drabbas av.