det finns en skönhet i själva svärtan där tomheten äger det hela

inte ens vår egen påverkan har makt att förändra det betraktade
bara för att
vi är och förblir gnistor

det finns en skönhet där kraft är kraft för att betraktan är det enda möjliga med det vi har
vi kan
vi är eld
vi lever
och vi vet att livet tar slut så vi säkrar tryggheten med att söka det omöjliga
se det äga sin egen kraft

så får vi visshet om vår egen

och ber vi stilla om tillåtelse att förflytta drömmarna en bit ut
för att inte skada vardagens kontroll för hur skulle det se ut

om vi tillbad det obedjande
hur skulle det se ut

och vi behöver skönhet för att överleva

hur vi gnistrar
hur vi med list drar genom livet som om vore vi mästare i förakt