Tur att inte solen gått upp. Månar tål iallafall äkta känslolägen.

En gång i tiden så fick jag inte känna alls. på 9 veckor. På order. Det kan bli lite svårt att o-känna på order när det gäller liv och död, men det gick det också. Tack Toltec, för utan er livsvisdom så hade jag inte förstått vitsen med att regissera sitt liv, även om regelverk och de där som rör på sig ibland ställer till saker under repövningarna, så hade jag förlorat drömmarna för gott. Men..
O-känna lärde jag mig. Jag hittade 'knappen' till slut - den har numera utvecklats med en dimmer på autofunktion baserat på omgivningens påverkan -  och när jag vill kan jag även dra ur kontakten om jag så väljer utefter ett syfte som är starkare än omgivningens s.k. övertalningsförmåga. Det beror på om det som kommer in till mig, gynnar syftet eller ej, men också på hur jag värderar den/det som ger mig det  (det är då utanförlivet kan bli utan svar eller reaktion). Varför ödsla kraft på saker som inte gynnar vare sig mig eller något på utsidan. Verkar rent av befängt att dribbla på en spelplan utan måltavla liksom. Träningen har ju redan varit. 

Vi brukade bada i älven efter träningarna. Det var ungefär som att känna sig elak i ett badkar. Fast tvärtom med temperaturen på vattnet, så älven får stå för svala lugna simtag. Det är lite svårt i ett överhett bad kan jag lova, även om jag förstås också försökt mig på det. Allt ska nog testas innan man säger något om det. 

Det är lika lätt att känna på order. Det testade jag sen in real, och det är samma princip. Har man bara orsaken utanför sig, och det gäller liv eller död, så kan man rent av känna sig själv till döds. Hur enkelt som helst. Bra kunskap.

Dessutom är kroppen som en öppen fysisk signalmanual, att plocka koll ur. Tar man sen med att tanken försöker göra sina krumsprång för att själen gömmer sig lite för klarheter bara för att luras lite (ja, så att intikter inte kommer för tidigt för då uppmärksammas de inte) så är det en ganska kul inre teater man utövar ändå, bara för det där lilla;
Att hantera livet. Wow-faktorn är definitivt värd sin vikt, men tur att mätning är förbjudet på wow-faktorer.
Livet själv och kropp med det, brukar ändå pallra sig iväg åt det håll som blir rätt. Till slut. Hur än lite slut vi vill ha.
Märkligt är det. En liten wow-faktor för sig själv.

Den planterade jag nyss - de behöver mörker för att gro lagom till solen går upp. I morgon känner jag mig inte elak längre.

Det gör man inte om man plockar in orsaken inom sig själv. 
Det är då man börjar kunna välja, med

berått mod.
Hur märkligt det än är, så är det i alla fall ens egen business, det här med att känna, o-känna och med det följer nog ganska logiskt också att det man gör med dessa visade eller ovisade yttringar

ligger på ens eget ansvar.

Vem har sagt att en o-känsla inte känns. Även om den får vila på hatthyllan en stund tills den går att förstå lite bättre.
Det är nog det som kallas micropaus. Tur månen förstår sånt. Solen skulle få fnatt av inkonsekvensen.

God Natt!