Plötsligt är livet som en dålig film. För jag skall gifta mej med Richard Gere. Idag! Jag har ingen aning om hur jag hamnat här.

Före ceremonin skall vi äta en buffé och mingla på en herrgård som ligger intill en kyrka.Det är där vi ska vigas (konstigt att mat och mingel blir först?).

Jag som hatar mingel. Jag kommer inte att veta var jag ska placera händerna eller vart jag ska fästa blicken. Ännu mindre vad jag ska säja till alla världsvana, lyckade människor. Jag kommer säkert att bara stå där stumt leende. Och jag kommer att stirra utan att förstå när jag ska vika med blicken. Men nu har jag ju Richard med mej och min person blir nog helt osynlig bredvid honom. Eller kanske min osynlighet kommer att bli det som sticker ut?

Vi ska bjudas på orientalisk buffé. Det blir långbord fyllt med smårätter, frukter och vin. Över bordet hänger en enorm kristallkrona. Väggarna är täckta med porträtt av kända personer. De stirrar uppfordrande som om de kräver social kompetens och karisma av mej. Jag krymper inför deras ögon.

Men jag ska genomlida. Vad gör man inte för Richard Gere! Bara det att han vill ha en 60 årig, halvfet kvinna som inte är ett dugg snygg! Jag menar Hollywood, det är ju gubbar med unga fotomodellsfruar!

Efter minglet ska vi gå uppför en grusgång som leder mot ett vitrappat valv. Framför valvet har ett blomsterarrangemang med gula och röda rosor formats till en pil som visar vägen mot kyrkan . Konstigt för man hittar ju ändå. Det är bara att fortsätta följa vägen.
Det är högsommar och värmen hänger tung. Grusgången är kantad med hängbjörkar och lupiner. Innefolket kommer att få trängas med träd och blommor när det blir dax.

Jag förstår inte hur jag kommit hit. Jag är ju inte ens en beundrare av Richard Gere. Jag känner mej egentligen rätt likgiltig för honom. Men jag klär mej i ett stelt och snällt leende och förstår att jag bör känna mej hedrad.
Egentligen är det nog något väldigt speciellt med mej eftersom en riktig kändis vill ha mej!

Så blir det då äntligen dax. Jag sneglar på Richard när vi går mot herrgården och jag ser att han har en röd kofta på sej. Den är felknäppt och skär sig mot hans i övrigt strikta klädsel. Jag kan inte begripa var den kommer ifrån. Jag har inte sett att han haft den förut.
Han ler mot mej och då ser jag att han tappat en framtand i överkäken också.
Skandal! Jag vet inte om jag säjer det eller om det bara är ett skrik i huvudet. Jag känner paniken eskalera.
Hur kan vi ha ett Hollywoodbröllop under de här förhållandena?

Men jag blir snabbt lugn igen och plötsligt ser jag. Hur vacker han är! Koftan är som magi. Han lyser i den. Jag kan inte sluta stirra.
Och tanden han inte har gör honom så mänsklig!

Nu vill jag verkligen gifta mej med Richard.

Men det blir inte i Hollywood.