jag gapar och solen skiner ur min mun.
det kan låta lite galet
men jag är nöjd med livet
även när det sliter mig i stycken.

mina muskler krampar så under trycket
av orealistiska förhoppningar om att
en dag få känna mig ensam i mitt eget huvud.

det finns värme i enad kamp och honungssöta ideologier
det finns en minimalistiskt sanning i smittsam sympati.
jag ger inte upp min existens utan kämpar sida vid sida
med vårt lidande men aldrig hopplösa klot av jord

vi balanserar framtiden på nästipparna
där vi går fram och lämnar frätande fotspår efter oss
samtidigt som vi mäter vår makt med antalet människor vi berör med våra ord
och vår kapacitet att älska med vem som vinner vår paranoida kurragömmalek

mitt liv är en skugga i det dova ljuset av vår nutids giganter
min andning en fjäder i industrialismens orkanvindar.
smärta må ha tuktat min hud och svärtat min oskuld
men jag har aldrig tänkt ge upp rätten till mina händer
till vad mina fingrar berör
till vilka ljud mina läppar formar
eller vilka former min blick fångar
jag tänker skapa mig en framtid.