Hon lade pussel av spillrorna av de forna gestalterna av den relativt obefintliga jagidentiteten. De himmelska pusselbitarna lade hon i toppen av bilden. De gröna bitarna i botten. Några bitar hjälpte henne att räkna ut hur den forntida jagidentiteten hade sett ut utan sår och skador. Andra hjälpte henne att se hur hon hade hanterat smärtan och sorgen och vad av det som var bra och vad som var destruktivt och ledde till självförstörelse. Det fanns pusselbitar som var ofärdiga, som såg blommande ut, vackra små diamanter på men de måste slipas på lite grann. Dessa passade in i den del av pusslet som skildrade hyddan framtidshopp. Det tog tid innan hon hittade några av bitarna som hörde till de forna gestalternas boning och hon insåg att utan alla smärtor, alla sår, alla ärr hade hon inte varit hel och hon hade inte varit hon. Hon insåg att hon hade lagt detta pussel hela livet och de bitar som ännu saknades var de som var i framtiden. Hennes jag var under utveckling. Om en enda bit saknades skulle resten ha förstörts och varit annorlunda och hon kramade om de forna gestalterna och blev ett med dem.

© Acceptance, 2014