igenom mitt liv har jag krossat och fallit förstört och
demolierat saker som jag älskat hatat eller bara stog

i min väg tyvärr hatet frustrationen vreden som drev
mej till gränsöverskridarna utan smärta eller empati många

trodde jag var galen farlig ursinnig men dom har fel jag
flydde i från mej skälv ut av minnen och känslor som jag

inte kunde hantera eller ville känna efter för sanningen i
språnget var för smärt fyllt och jag blundade för verkligheten

för att jag inte stog ut med bilderna runt om mej och i mitt
plågade samvete och sinne jag var ursinnig ut av en omöjlig

flykt i från mej skälv jag sökte något bättre kärlek tröst förståelse
men det är svårt när man aldrig tittade bakåt för att se vilka

som fanns där när fickorna var tomma och la en hand på min
rygg och torka minna tårar i från min kind och sa ta det lugnt

så ordnar sej allt till det bästa jag trodde dom inte men jag tog
det lugnt och det ordnade sej till det bästa visst att jag har försatt

mej och min framtid i skiten men det mentala själsliga och insikten
är till baka till ett tillstånd där jag ser som jag inte gjorde innan

så efter allt så sitter jag här med rannsakade minnen där jag ser
och inser minna misstag och rätt men det som skrämmer mej är

att jag minns det långa språnget in i evighet känslomässigt men
jag minns aldrig att jag landade det är det jag sitter och väntar på

den slutliga smällen i av grunden där jag sitter mentalt det
skrämmer mej att jag inte har landat en men det kommer det

känns nog men jag vet inte varför jag är rädd för det är då jag lever
så länge jag känner något på och inom mej jag har flytt i från mitt

eget liv men från vad känslan av livet ? inte en jävla aning