Shit då.
Jag brukar inte vara långsint.
Jag har en gammal klasskompis sen hundra tusen år tillbaka som jag fortfarande hatar passionerat och hon tar upp all min långsint-energi.
Så att jag inte kan vara sur på någon annan längnre än ett par dagar.

Brukar det vara.
Jag är inte sur. Eller arg. För jag förstår. Hur man säger saker som blev lite väl fast man inte menade att de skulle bli lite väl men man hann inte med när man sa dem för att känslor. Tänka och känslor går dåligt ihop ibland. Det blir så. Inte meningen och dumt. Jag vet. Jag gör sånt. Det vore hyckligt att inte förstå.
Så jag är inte arg. Inte sur.

Men jag är ledsen. För det gjorde ont ändå. Det sved och det stack och det sög. Massor.
Jag tog illa upp. Jag blev ledsen. Och det har inte gått över.

Det är förlåtet, men det är inte okej än.