är stor, men bara på utsidan. sexton, kan fortfarande inte bestämma själv, följer med i bilen, tre timmar till landet. pliktskyldigt, tre veckor, inga cigaretter, bara "ja mamma, visst mamma, trevligt mamma". sover ensam och drömmer. drömmer om alla där ute, hon med de trekantiga brösten och så han som är på tok för gammal och aldrig skulle gilla dig ändå. och den allra omöjligaste, han i turnébussen, med bruna ögon och ledsen röst som sjunger dig till sömns. händer från tusentals människor, mjukt över bröst, innanför spetstrosor. men inget är på riktigt, förutom gäststugan där du för första gången blev ett med någon annan, och oj vad ont det gör, snälla ta det lugnt. nu är han borta och du smyger in, ligger på samma säng, letar efter oskulden under överkastet. aldrig mer kommer du röra vid hans bröst och fast du vetat om det sedan i vintras så gör det ont, extra ont här, förra sommaren var ni här tillsammans. du undrar om han tänker samma sak, om sin gäststuga, ännu ett hus med knakande golv och för tunna gardiner där ni fördrev tiden med att utforska varandra, mätta nyfikenheten för hur fungerar sånna som han? och tankarna vandrar iväg, var är han nu, vad gjorde han igår, vad äter han till frukost och varför varför varför gör det fortfarande så ont? när blir det bättre?

snabbare än du tror, alla andra vet, alla de som är äldre och som fnyser för, ha, första kärleken, oskulden, det är ingenting, alla har varit igenom det. och det har du ju, men inte dina vänner, bland dem är du mogen och har upplevt massor och vet allting och huuur får man en kille??? tror dem, men du vet ingenting, trots A och B i allt så vet du ingenting, trots att du blir fullmatad med information som du memorerar så har du inte lärt dig någonting nytt på åratal, är du smartare än vad du borde och kan redan allt eller har du tappat förmågan att lära dig? du hoppas på det tidigare, fast du vet att det inte är sant, det finns så mycket som du fortfarande inte kan, en sådan enkel sak som att leva utan någon som berättar för dig hur man tänker och hanterar och går vidare, hon som säger att nu är du frisk, vi ses i augusti, en sista gång och så får du papper som säger att ditt huvud fungerar som det ska. och du vill egentligen berätta att nej jag råkade ljuga en gång och så blev det mer och jag vet inte hur man gör HUR LEVER MAN? AMANDA? HUR LEVER MAN? är inte du den som ska hjälpa mig med det? men jag vill inte göra något åt saker, kan du inte bara mata mig med piller istället, hellre känna inget än känna det här och hellre känna inget än kbt-terapi. din mamma skämtar om det, kbt-terapi. överallt, tre bokstäver kognitiv beteendeterapi, kräkas bortglömmas tänka, det är det du är rädd för. samma bokstäver.

nu tänker jag för mycket igen, tänker du, går ut barfota, tittar på solnedgång, eller uppgång, klockan är snart två, undrar mest: hur skulle den se ut om du var kär?