Lungemboli

som melodi

Är en slags melankoli

på livets sorti

Men ibland

överlever man

Och har man varit tillräckligt nära

alla döda kära

Då har man sett sin stortå

bli en pytteliten tå

Förundrats över varför

inte förstått att själen är utanför

Ovanför dig sett det vitaste vita du någonsin sett

försökt att vrida huvudet rätt

För att se mer av det underbara

men insett att huvudet sitter fast i en snara

Att du inte tilläts se

mer än lovligt för att bättre be

Gud gav dig en andra chans

att inse vikten av din oegoistiska dans

Så till dig som inte tror

är det därför egoismen inom dig gror

För att du tror

att du aldrig något straff får

Jag säger

det händer grejor

När du dör

det är jag ett bevis för