”Låt oss minnas”, brukade hon säga
när hon vände på en sliten
”Sgt peppers Lonely Hearts Club Band”
och sedan dansade hon
svävande och tidlös
genom natten.

Och jag tror att hon kallades för ”fjäril”
för att hon kunde trotsa tiden,
för att sekunder och minuter
aldrig riktigt ville andas
då hon log.

Bakom ögonglitter strålade hon drömmar,
och hon ägde nästan vindarna
som rörde
vid ett rött
och tovigt hår.

Och vinet droppade från bordet,
ögon glödde i natten,
och stearinljusets låga
flämtade lika tätt
som minnen av (nakna) ordlösa ljud
mellan läppar.

Det raspade till mellan orden (diamanter),
tusen stjärnor tändes
b r i n n a n d e
för att sedan slockna,
långsamt,
och försvinna.