jag sitter och tänker på för och nackdelar bra dåliga men i det stora hela
efter allt så väger saker jämt efter en längre tids betänkande men i stundens
hetta med min ungdoms temperament explosiv ursinnig livrädd panik
endast en väg i mitt öga aldrig ge upp i tanken ingen väg till baka krossa
gå fram med en hel värld i mot mej ensam är stark envis aldrig fel slå igen dörren och fly situationen orden när dom började sjunka in med en otrolig smärta för jag vet att dom var sanna jag viste det men hysteriskt skrek jag högst fel innan tårarna börja rinna på utsidan med i bland trodde jag att mitt hjärta slog så starkt för att produsera mera tårar för det rann därifrån hela min barndom tår efter tår föll i från mitt hjärta ögonen gick att stänga och springa därifrån till nästa dumhet för att glömma den jag flydde i från en väg av djupare
smärta som jag ihärdigt härdade ut med en tolerans långt över andras gränser och förstånd runt om mej det blev en dumdristig stolthet att trotsa min egen smärta jag trodde jag var modig men nu vet jag jag var en idiot men jag förstog det inte då bara så jag väger nu allt efter den långa vägen där jag såg endast med ena ögat att minna ord och framfart vägde tyngst jag är inte som alla andra intalade jag mej skälv då när min dumdristighet härskade minna tankar och liv men vad fan spelar det för roll vem man är ? ha ha ha allas ord väger lika tungt för det är ingen skillnad på ett kilo bomull och ett kilo bly om man ska väga deras värde för det sitter i mitt eget huvud vad jag värderar och väljer att tro på i mitt eget liv jag kan ju gå runt och låsas som det inte regnar eller romantisera eländet för att få ett bättre ansande eller bättre presentation jag kan döma i tankar och situationer till andras nackdel och min egen fördel för ett bättre ansande respekt och vänner eller för att se och vara oskuldsfull och oskyldig i allt och att jag inte ens tittade ner när jag gjorde barn och manipulativt ljuga om min existenns ut av den karaktär och personlighet vilsen och rädd på fel väg vad fan skulle det finnas kvar av mej då ??????????? ett tomt skal som står där fyllt av skam när ljuset lyser upp allt som jag har dolt i mörkret vad skulle jag säga då ? skulle jag finna mej skälv igen då nej det skulle jag inte därför har jag ärligt talat om till dom jag känner och möter vilken väg som jag har vandrat men dom respekterar den från min mun för jag är ärlig om den även fast den är jävligt eländig och tråkig så i halva mitt liv när jag flydde liv rädd i från allt jag har inget skälvförtroende eller skälvkänsla osäker rädd en stark känsla ut av att vara mindre värd en alla andra och jag står vid start strecket där minna alla barndomsvänner stog för en evighet sedan nu har dom bilar jobb företag lägenheter sommar stugor reser och har det bra dom har allt jag önskar jag är så glad att det har gått bra för dom för jag tog min väg för jag härdade ut idioti smärtan men en sak glömmer jag aldrig på denna väg det var minn älskade fars och moders ord att alltid vara ärlig och det var det som blev min styrka ärlig även när det gjorde ont ett kilo bomull och ett kilo bly väger lika mycket ni som läser och känner vad jag skriver och menar försök aldrig övertyga någon att ljuga om sin väg för det är den som gör honom till den han är resten av livet